Skurups folkhögskola, Skurup – måndag 20 maj
Jag är ensam när jag kommer till journalistsalen på morgonen. Här var det särskilt livligt strax innan de 26 deltagarna gav sig av för att praktisera i slutet av februari. Förmodligen på grund av nervositeten inför att testa på journalistik på riktigt. Men rundpingis i klassrummet fungerade bra som ett sätt att distrahera sig på.
När mina klasskamrater Saga Korkman Westling och Alma Andersson Feldtman kommer till skolan sitter jag i solen med slutarbetet. De är sig typiskt lika; Alma har på sig en lång, färgglad och mönstrad klänning medan Saga har svart linne och kjol med en röd sjal på huvudet.
De har bland annat gjort ett inslag om simkunnighet som slutarbete, och lyckades få tillåtelse att följa med en klass från Rönnens resursskola på simskola på Hylliebadet i Malmö.
Tre barn skulle vara med i deras filminslag. På plats var en sjuk, en hade inte fått tillstånd att medverka, och en annan var för blyg för att prata inför kameran.
Istället agerade lärarassistenten språkrör mellan Alma, Saga och barnet, medan de gav uppmuntrande tillrop. För att göra övertalningsprocessen enklare tog de även med sig saft, bullar och kakor.
Jag tycker att det är ett utmärkt exempel på hur journalistik med barn kan gå till. Att anpassa sig till ett sätt som barnen förstår och får sig att känna trygga på för att kunna medverka.
Augustenborg, Malmö – måndag 5 maj
Efter en intensiv praktikperiod och ett fåtal veckors skola kvar återvänder en ganska matt klass till skolan och slutarbetet. Ämnet vi fått tilldelat av våra lärare kan vara lika enkelt som komplicerat, de flesta vill hellre göra journalistik riktad till vuxna, och jag kan inte bestämma vad jag vill göra.
Dessutom känner jag mig stressad inför sommarjobbet. Och ovissheten inför hösten bubblar på. En bräcklig och tuff bransch väntar på oss, och det är med ett tungsinne som jag kommer lämna min klass och mina lärare.
Klockan tickar för slutarbetets arbetsmall som ska in klockan nio. Jag tänker; kan jag umgås mer med mina klasskamrater, innan vi slutar? Kan jag göra ett slutarbete om det? Kanske om jag intervjuar och dokumenterar när några gör slutarbetet?
Jag kladdar ner det ganska halvhjärtat på datorn. I verkligheten har jag ingen aning om vad jag vill göra. Men jag safe:ar och skriver längst ner att jag kanske hellre jobbar med eventet.
Stadsbiblioteket, Malmö – fredag 17 maj
Efter att en av mina lärare knuffat mig i rätt riktning har jag tagit mig an uppgiften. Det får bli som det blir.
Ska jag göra det här vore det bra att prata med någon som arbetar i branschen, med erfarenhet av journalistik för barn och unga.
Jag sätter mig i ett av de inglasade rummen på biblioteket, där någon lämnat kvar pommes frites och en papperspåse från McDonald’s på golvet. ”Det är såhär varje dag”, säger vaktmästaren när han kommer in för att dammsuga.
När han gått ringer jag Sydsvenskans chefredaktör och ansvarig utgivare, Jonas Kanje. Och han svarar, trots att han låter ganska upptagen, på alla mina frågor.
De arbetar inte med särskilda målsättningar för att nå barn, utan riktar sig mer mot unga vuxna, i 25-35 årsåldern. Men det är väldigt vanligt att de arbetar med ämnen där barn och unga förekommer.
Att skildra eller få tillgång till barns röster är inte helt självklart. Kognitiva och språkliga barriärer är några av de hinder man kan stöta på. Att få tillstånd av föräldrar kan vara ett problem, (precis som Alma och Saga var med om), och vårt förhållningssätt som journalister är en ständig fråga man behöver ha i åtanke.
Vilka svårigheter har ni stött på när ni skildrat barn och unga?
– Det beror på ämne och åldersgrupp. Såklart vissa etiska frågor. Men vi tar bilderna vi önskar, däremot pratar vi oftast med föräldrar ändå. Om det gäller äldre ungdomar kan de fatta egna beslut och har all rätt att uttala sig. Stora barn vet, vi räknar rätt kallt med det. Sen är det klart att det blivit dålig stämning när man intervjuat någon utan att fråga föräldrarna först, säger Jonas Kanje.
I många fall har journalistik med största sannolikhet säkert blivit svårare, tänker jag. Att få yttra sig eller få sin historia berättad borde ses som en mänsklig rättighet, oavsett ålder. Självklart ska man värna om barnen, men jag tycker att mycket är en fråga om fingertoppskänsla. Och det tycker jag gäller inom journalistik och mänskliga möten överlag.
Stadsbiblioteket, Malmö – onsdag 15 maj
Katarina Schück är redaktionschef på Kamratposten. Hon har jobbat på barn- och ungdomstidningen i över 30 år, men även på olika kvälls- och dagstidningar.
Hon berättar ganska glatt och lättsamt om sitt jobb, och man får intrycket av att hon trivs med det. Hon påpekar bland annat att deras format och åldersgrupp tillåter de att ha det roligare i förhållande till annan ”vuxenjournalistik”, samtidigt som de ändå får ta upp allvarliga ämnen och upplysa läsare.
Varför ska man göra journalistik för barn och unga?
– Därför att det är roligt med journalistik. Det finns där för sin egen skull precis som för vuxna, det är egentligen ingen skillnad. När vi skriver om allvarliga ämnen får barn reda på viktiga grejer som gör att livet både blir roligare och lättare att leva. Vi tycker att de har rätt att få reda på så mycket som möjligt, medan det är anpassat för åldern, säger Katarina Schück.
Men behövs ett helt annat språk eller räcker det med att man anpassar det lite? Katarina tror att kvällstidningsspråket fungerar bra. Ett annat tips hon ger är att kombinera långa och korta meningar.
– Vi är en del av Dagens Nyheter, och när jag läser det känner jag ibland att det drar i min arm som redigerare. Vissa saker är onödigt svåra, och jag tror att en del vuxna som läser tycker att det kan bli tråkigt ibland, säger Katarina Schück.
Man måste vara tydlig. Och jag tycker att det är något som journalister i allra största allmänhet kan behöva jobba med.
Skurups folkhögskola, Skurup – måndag 20 maj
– Journalistens huvudsyfte är att vara begriplig, och det får man öva på när det gäller journalistik för barn. Det kommer jag att ta med mig när jag gör journalistik för vuxna också. Att sträva efter att göra mer begriplig journalistik, det kan man jobba på mer, säger Saga Korkman Westling efter ett parti Rummikub, sifferspelet som flitigt spelats mellan rasterna.
Som ett sätt att anpassa stilen till den yngre målgruppen har Alma och Saga gjort ett lite roligare och ”barnsligare” inslag.
Jag tror att en del av journalistens jobb består av att anpassa sig. För att reflektera människor, omgivning eller känslor kan vi behöva göra det. Men kanske speciellt med barn och unga, som i större utsträckning är känslostyrda. Sedan finns det såklart fall inom journalistik där vi behöver vara tvärtom.
– Man får hjälpa till lite med frågorna för att få de svaren man är ute efter, säger Saga Korkman Westling.
Skurups folkhögskola, Skurup – 22 maj
Jag och min klasskamrat Hanna Lithner, är båda intresserade av krimvärlden. På en av skolans träbänkar berättar hon om sin idé att göra krimexplainers; videor som förklarar ett fenomen inom ramarna för brott och straff, fast riktat mot barn i 12-15 årsåldern.
Att det finns ett glapp mellan institutioner och vanligt folk, är något som Hanna upplevt i sin bakgrund inom rättsväsendet.
– Det är tydligt hur lite folk vet, och folk måste kunna förstå vad man menar, speciellt inom ämnen med svåra ord och processer. Istället för att bara säga en allmän plats, förklara vad det betyder, säger Hanna Lithner.
Det är ett viktigt och aktuellt ämne, med tanke på den våg av barn och unga som av olika anledningar hamnar i klorna på lagsamhället.
”När vi skriver om allvarliga ämnen får barn reda på viktiga grejer som gör att livet både blir roligare och lättare att leva.”
Katarina Schück, chefredaktör Kamratposten
Hansa, Malmö – tisdag 7 maj, onsdag 8 maj, och Viarp, Härslöv – torsdag 16 maj
Barn är nyfikna och får i många fall reda på saker oavsett vad vuxna tror. Vi lever dessutom i en tid präglad av konstant uppkoppling, tillgänglighet och information.
På sociala medier sprids allt från oskyldigt innehåll, till scener från krigs- och konfliktområden. På bara ett par klick eller svepande fingerrörelser blir en alternativ värld tillgänglig.
Vad gör ett sådant nyhetsflöde med unga sinnen? Mina klasskamrater Vilma Ellemark och Elin Syuleymanova har undersökt frågan.
De har intervjuat ungdomar, med fokus främst på konflikterna i Ukraina och Palestina, om deras tankar om krig. För att ta reda på hur det påverkar dem och deras framtidstro.
Barns röster är viktiga. De syns ofta i nyheter men får sällan berätta själva. Vilma tror att det med varje generation finns ett gap där kommunikationen blir längre bort.
– Man måste bygga broar mellan världarna och inte se dem som helt olika, säger Vilma Ellemark.
Vilma och Elin har låtit mig följa med på flera av deras intervjuer. Bland dem som låtit sig intervjuas är Elins 14-åriga kusin, 13-åriga dottern till en av Elins arbetskamrater, och Vilmas lillasysters vänner i högstadieåldern.
De turas om att intervjua, beroende på deras relation till personerna. Vid ett av intervjutillfällena pausar de för att uppmuntra flickan i 13-årsåldern, för att göra henne mer avslappnad.
– Tjejer i den åldern kan vara lite fnissiga, säger Vilma Ellemark.
De börjar sina intervjuer med enklare frågor, innan de går in på de svårare. Och de unga intervjupersonerna ger oftast vettiga svar, även om det märks att de är nervösa inför att sitta framför en kamera.
– Barn kan mer än vad man tror, de fattar jättemycket. Ibland säger de bättre saker än vuxna, säger Elin Syuleymanova.
Elin känner mer press när hon ska intervjua barn. Hon vill att de ska känna sig trygga, för att de är mer sårbara och inte lika medvetna som vuxna.
Ett problem med att intervjua barn kan vara att de säger vad som förväntas av dem. Barn är klipska, men blir såklart väldigt påverkade och färgade av sin omgivning.
Stadsbiblioteket, Malmö – fredag 17 maj
Jag kommer också in på ämnet om språk och anpassning med Jonas Kanje, från Sydsvenskan. Hur det i allmänhet är något som nyhetsrapportering kan bli bättre på. Särskilt i den äldre åldersgruppen av skrivare.
Som journalist vill man gärna visa ett utvecklat språk och ordförråd. Men det får inte kännas främmande. Vi måste kunna skriva på ett sätt som inte är för komplicerat, för att inte tappa verklighetsförankringen eller aktualiteten.
– Det är en jättestor och jättesvår fråga. Vi måste ha ett sätt att hitta till vanliga människor, säger Jonas Kanje.
Skurups folkhögskola, Skurup – måndag 27 maj
Jag har mer eller mindre på olika sätt fått göra det jag ville, att vara med och följa mina klasskamrater under deras slutarbete. Från skrikiga skräckpoddar, skolhundar, barnbyggda lekparker, rullstolsburna barn. Varje deltagare har haft olika, unika metoder och erfarenheter från slutarbetet.
Mycket har förändrats för barn. På många sätt har det blivit lättare, och på andra har det säkert blivit svårare. Men grundpremissen för att vara barn förblir nog mer eller mindre sig lik.
Och det är ungefär min erfarenhet med det här arbetet. Det behöver inte vara så komplicerat med journalistik, även om det är komplicerade ämnen. Och jag tror inte att det bara gäller i arbetet riktat mot barn.
Nyhetsrapportering och journalistik ska inte vara något elitistiskt eller begränsat. Istället för att göda sitt ego kan man sträva efter att tillgängliggöra och sprida enklare förståelse. Det finns något lärorikt och prestigefullt i det. Jag vill i framtiden försöka göra mer kreativ och begriplig journalistik.
Text: Rubén Calvo